Vissa dagar bara springer klockan förbi utan att man ens hinner att blinka, andra passerar de så långsamt att de känns som varje sekundvisare är ett hån mot en. Nästan lite läskigt.
De senaste veckorna har ju inte varit något undantag. Älsklingen min har fyllt år. Så nu är han 23 och fortfarande om inte mer vackrare än tidigare. Vi har haft inte bara födelsedags firande utan även fest och öppet hus. Vi har varit en sväng och festat med mina vänner, vilket tyvärr inte vart så lyckat. Och det verkar min eller sambons fel utan snarare deras. Sad to say, men vi är nog inte så goda vänner som jag hoppades på. men men.
Nu är de jul snart, för att vara exakt så började jul helgen väll redan igår. De har varit fullt upp och inte mycket tid att sitta ner och slappna av och njuta direkt. Men de kommer förhoppningsvis. Igår blev det hem till sambons mamma där det blev härligt mysande i hennes soffa och bjöds på glögg och hennes mumsiga hemma bakade kanelbullar och rulltårta. Gav henne sin julklapp vilket hon verka uppskatta, väldigt mycket faktiskt. Hon mumlade en massa om att hon inte köpt något stort till mig, men får vänta och se tills imorgon, julafton.Stannade där rätt länge innan de blev bussen hem och sova gott i säng.
Idag stack sambon iväg(12.00) till stan för att köpa julklapp till mig, medan jag sprang runt här hemma och städade. Han sa han inte skulle vara borta så jävla länge men nu är kl 16 och han är fortfarande inte hemma. Seriöst? Ringer han för att be han köpa bikarbonat med sig hem och han svarar inte, varken när man ringer eller sms, och när han sen hör av sig 2h senare..ja då skyller han på att telefonen varit på ljudlöst och vill att jag ska tro på det? nja, det är inte första gången den ursäkten kommer från honom och jag vet inte hur mycket jag ska tro på honom. Men men, helt plötsligt är Dennis hans bror med honom och de ska shoppa upp hans födelsedagspengar:O Ursäkta, men skulle inte vi göra det tillsammans? Nej, tydligen inte!:/
Inte heller verkar han ha någon respekt för att jag slavar rundor här hemma medan han bara springer på stan och har kul. Varför är de alltid han som ska få göra de roliga sakerna medan jag är hemma och gör de tråkiga? Varför ska han alltid hindra mig från att göra något jag Vill göra? Det är inte rättvist någonstanns.
Vilket som. Jag väntar att han kommer hem, vilket tydligen inte blir på ett tag till och inte ensam, nej hans bror bara MÅSTE följa med. Inte ens lite tid kan jag få ensam med han. Jag är livrädd för vad han har köpt för kläder. Jag suger verkligen på att hålla masken och kunna säga att något ser snyggt ut när jag i sanningens namn sitter och spyr över det och säger för mig själv att han aldrig får gå i det med mig..Jag kan inte dölja! Så de ska minsann bli intressant.
Vi ska hem till hans pappa i kväll. När är jag osäler på men de va meääan 17-18 och ja. nu är kl över 16 och han är inte hemma. Jag ska in i duschen strax och klä på mig, sen är jag klar och kan åka. Men julklapparna till hans pappa och Pia(hans fars flickvän) kanske borde slås in och fixas de också? Jag orkar inte göra allt!!.
Samt, han ska in och duscha, fixa sig och ja. Han verkar inte ha en aning om hur bussarna går idag.
Jag bara hoppas han inte tänker driva mig till vansinne ikväll!
Ska jobba senare. Har ju blivit hundtränare igen och min första hund kommer ikväll. Ägaren behövde nattpassning så varför inte Ska hämta henne när vi kommer ifrån Svärfar. Önska mig lycka till...
Nu ska jag hoppa in i duschen, göra mig klar och sen får vi se hur kvällen blir. Tänker inte bry mig så mycket längre..Hatar när sambon håller på och första för en:(
